Självömkan kommer man långt med

Jag vaknade imorse och mådde så jävla illa. Jag har inte kräkts på säkert fem år, men idag, då jävlar var det dags. Nu vet man att man lever i alla fall. Jag hade glömt hur det var...det var...en nära döden upplevelse. Precis som män i brottarbyxor. Usch...
Jag mår bättre nu i alla fall...jag tror att det var antibiotikan som gav min mage en sån jävlig start på dagen.
Egentligen borde min mage va van vid penicillin efter tre antibiotikakurer på rad...FAN! Jag är så trött på att vara sjuk, jag har haft lunginflammation i två veckor nu och jag tycker det borde räcka. Men snart kommer det väl nån jävla Hepatit som ett brev på posten. TBC kanske? Spetälsk? Inte?
Men som om det inte är nog med att ligga sjuk i lunginflammation så ville väderguden straffa mig med Calima utan dess like här på Gran Canaria. Det har varit 45 grader i skuggan i fem dagar nu och jag vill bara lägga mig i ett hörn och skrika "SKJUT MÄ!!!!" till förbipasserande. Tyvärr skulle spanjorerna inte förstå. Skulle bli inlagd på psyket på sin höjd.
När jag var hemma i Sverige var det så jävla kallt hela tiden. Då tänker man att, fan vad bra, jobba på Gran Canaria ett år kommer att passa mig perfekt, jag som fryser så mycket.
Man räknar INTE med att nästan stryka med i lunginflammation pga klimatet, ännu mindre med att brinna upp i en jävla eld eftersom halva Gran Canaria brinner.

Trodde att jag skulle få min lön idag med. Jag är fattig som faan (hör och häpna) och så är lönen försenad. Just idag också, när jag, stackars människan, behöver köpa vatten så att jag inte avlider i kräkattacker, så är lönen försenad.

Jo förresten, nämnde jag att detta inlägg är tillägnat Fredrik Hallgren?

PUSS PÅ ER ALLA ;)